Hemma igen från tävlingar och jetlagen börjar att släppa sitt grepp. Jag har inte riktigt förstått dess innebörd förut, men har fått erfara den med full kraft. Trött, trött, trött vid fel tidpunkt och klarvaken mitt i natten. När jag vaknade visste jag inte var jag befann mig och trodde att jag fortfarande var på resande fot. Idag känner jag att jag börjar bli "normal" igen, en vecka efter hemkomst. Jag har börjat titta på mitt vardagsliv. Vad ska göras, när ska det göras... Nu gäller det att kunna strukturera upp tillvaron, så jag inte gör allt på en och samma gång. Vi, Richard och jag, har även börjat utvärdera vår vistelse, tävlingsuppgifter och vad vi har fått vara med om. Mika i sin tur har skrivit en första rapport, utvärdering efter veckorna i Uvalde. Vi vill tacka Mika för den här tiden! Tack för att du ställde upp och ville vara lagkapten. Den här bilden säger en hel del och visar vikten av att kunna bjuda på sig själv även i viktiga stunder.
Nu väntar vi på att vårt flygplan även ska hitta hem. Den bör befinna sig en bit ut på Atlanten i en container tillsammans med de tre finska segelflygplanen, om inte orkanen Isac har fördröjt överfarten.
