Jag klarar av termikens olika rörelser, det skuttar och far och det förstår jag att så är det. Men, jag känner bara rädsla och ren skär skräck av själva situationen. Jag ser inte det vackra, jag sitter som i ett töcken och kan inte komma förbi rädslan. Jag kan inte heller komma fram till varför jag ska göra det. Visst en fantastisk upplevelse med min man, men vi har så mycket annat gemensamt och jag får vara nöjd med det. Jag ger mig!
En fantastisk vy, men rädslan blev ohanterbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar