Tävlingsvecka i ett soligt Uppsala

Tävlingsveckan är i full gång och det har blivit fyra tävlingsdagar, än så länge. Idag har det fått en relativt lång bana på nästan 40 mil, och starttiderna rapporteras nu in i en strid ström. Regn är på ingång, så det är inget att vänta på. Jag är tillfreds med mitt beslut att inte sitta med i baksits, då det blev en rejäl rivstart med över 40 mil på lördagen med flygtid på ca 6 timmar. 

 De har varit intressanta dagar med sol, regn, blåst och hagel! När Richard kom hem, fick han tyvärr straffpoäng för att han hade för låg höjd över mållinjen och kom precis fram till flygfältet. Det var bra gjort att komma ända hem.

Här är Ronny en av Sveriges vassaste piloter. Det är tight i toppen och vem som helst kan egentligen vinna av de tio bästa. Richard är en av dem:-)

Avbrutet försök

Jag har precis varit uppe i luften igen och tyvärr konstaterat att det kommer inte att fungera. Jag har efter förra flygturen haft dessa skräckdrömmar som är så jobbiga, men jag ville inte ge mig så lätt. Jag har anmält mig som medpassagerare och börjat blogga för att jag var tvungen att greja detta. Men, jag kastar in handduken. Det kommer inte att gå!
Jag klarar av termikens olika rörelser, det skuttar och far och det förstår jag att så är det. Men, jag känner bara rädsla och ren skär skräck av själva situationen. Jag ser inte det vackra, jag sitter som i ett töcken och kan inte komma förbi rädslan. Jag kan inte heller komma fram till varför jag ska göra det. Visst en fantastisk upplevelse med min man, men vi har så mycket annat gemensamt och jag får vara nöjd med det. Jag ger mig!

En fantastisk vy, men rädslan blev ohanterbar.

Reflektion efter dagens flygning

Första tankarna: -Vad har jag gett mig in på! -Jag kommer aldrig att klara detta! -Så dumt att tro att det här skulle funka!
Jag valde att fokusera på något annat och började fota och sedan försöka blogga. Jag kunde då koncentrera mig på något nytt och bestämde mig för att ta ett litet steg i taget. Bloggen kom inte igång, mail funkade inte, jag tittade lite försiktigt ut. Att kurva i termik, helt ok. Jag hade ju bestämt mig för att inte titta ner utan titta åt andra hållet. Att gå ur blåsan, rätt så jobbigt. Flygplanet trycks framåt och lite nedåt. Jag tar nytt tag med bloggen och helt plötsligt fungerar det!
Jag får något att göra! Och helt plötsligt känns allt rätt!
Jag vågar titta ut, jag upptäcker Ådin till höger om mig, jag får ont i ryggen (lyfte käckt en tung sten igår så det är sviter från det), provar att fika, kollar instrument, med andra ord jag tror att jag kan vara med på SM. Nästa problem blir andra flygplan! Och vad ska jag ha på mig? ;-) För jag hade alldeles för mycket idag! Dubbla tröjor, dubbla långkalsonger, dubbla strumpor och allt i svart. Jag höll på att få solsting! Jag har även intalat mig själv att Richard vet vad han gör (flugit i 30 år och att han tar hand om mig om något händer).
Det ska nog gå!

Motor igång!

Det blev motor! Nu är det ett vansinnigt oljud, trots hörselskydd. Vi har avbrutit banan och är på väg hem.

Motorn kom igång på 450 meter. Bra höjd tyckte jag och kände att det var ok att åka hem.

Tjällmo

Nu har vi vänt första och är på väg mot Tjällmo. Det hoppar och far och vi är nere på 800 m. Fika gick bra, men jag är inte hungrig så det blev bara två tuggor. Det blir motor strax, ett sista stigförsök.

Den annalkande fronten närmar sig snabbt!

I luften

Är just nu i luften och sitter precis i en termikblåsa och snurrar. Det går förvånansvärt bra att sitta och kurva nästan jobbigare när Richard trycker på i rakkurs. Jag försöker anpassa mig och hålla mig lugn. Ska prova på att fika :-)

Vi hade tänkt oss en 17 mila bana och har vänt första brytpunkt, Svennevad. Här är vi över Tjällmo, vi hittar egentligen ingen termik. 

Idag gör vi ett försök

Vi har kommit fram till att det är exakt tjugo år sedan jag satt i ett segelflygplan. Idag ska vi flyga 15 mil om vädret tillåter. Jag ska om jag klarar av skicka iväg en testsida på bloggen under flygning. Jag har varit ute en sväng nu på förmiddagen på klubben och är nu hemma och klär om till varma kläder. Jag har även mediterat i 20 min för att gå ned i ett lugn. Att flyga är inget jag gör varje dag, så för mig är det ett stort steg jag tar i att våga tänja på mina upplevelsegränser. Vi ses i luften!

Maj månad

Nu är jag redo att flyga! I helgen hade jag invigning av min konstutställning i Uppsala Domkyrka. Blir det regn under tävlingsveckan, kan jag erbjuda en konstguidning för kulturintresserade deltagare. Utställningen kan ses t.o.m. den 29 maj. Jag har funderingar på att kanske skapa konst kring min kommande flygupplevelse, men det beror lite på hur jag kommer att kunna applicera min upplevelse till mitt konstuttryck och vad jag har tid med. I väntan på bättre väder och en plats i duon kommer jag att fortsätta mina funderingar här på bloggen angående Segelflyg och SM-förberedelser. Här nedan är ett smakprov från utställningen:

Att fästa blicken

Jag har precis varit ute med Hero, min lilla hund, på en underbar promenad. Det bara svämmar över av vårtecken i markerna. Tittar jag ned finner jag tussilago, blåsippor och vitsippor. Höjer jag blicken något både hör och ser jag lärkornas dans över åkrarna. Och tittar jag rakt upp så passerar det första flygsläpet! Igår drog verksamheten igång ute på Skärstad flygklubb. Flygplan monterades, vagnar tvättades och några kontrollstarter blev gjorda. Det kommer nog att dröja ett tag innan jag kan ställa mig i kön för att få flyga. Det gör ju inte så mycket, tycker jag, jag får nog min beskärda del i maj. Med tanke på att fästa blicken har jag som nybörjare fokuserat på fel saker. När jag har flugit har jag mest tittat ned mot marken och tyckt att ju högre jag kom desto läskigare blev det. Bekvämast är jag på höjden mellan 300-600 meter, så att hamna på lågan kommer troligtvis inte att beröra mig, så det finns inget förnuft i mitt resonemang. Jag frågade Richard om han inte tyckte det var läskigt att titta ned, men fick till svar att Det är inte ofta jag tittar åt den riktningen, ibland för att se så att jag inte har något flygplan under mig.  Så dum jag har varit! Nu kommer det att bli en annan fokusering på mitt flyga. Rakt ut för att ta kort på konkurrenterna och de vackra molnen eller på min Ipad för att blogga.  

En vacker vy söderut över taken med risk för överutveckling.

Kontroll

Det handlar om att jag tappar kontrollen över min situation.
Jag vet vilka risker det innebär att tävla, jag vet över vilken terräng det  troligtvis finns bäst termik, jag vet hur en bra termikblåsa ska se ut, jag vet hur ett utelandningsfält bör se ut, jag vet hur man kan tänka taktiskt i tävlingssammanhang, jag vet på vilken höjd man bör öka farten, jag vet när man bör ta det lugnare, jag vet till och med hur man tekniskt sätt ska göra när man ska centrera termik, men allt med en referenspunkt från backen. Jag kan inte flyga, jag har aldrig flugit någon banan, jag har med andra ord aldrig flugit termik, jag kan egentligen ingenting, därför har jag inte kontroll på situationen och det är ganska utelämnande. När vi började prata om att jag skulle vara med under tävling så bad jag Richard om en uppgift, så att jag kunde fokusera på något. Att lägga mig i Richards flygning är ju ohållbart och urdumt, att navigera är ju fruktansvärt naivt att tro att jag ska kunna göra, så det vi kom fram till var att jag skulle hålla utkik efter andra flygplan och hur kul är det på en skala 1-10? Då kom jag på att jag kan ju blogga. Om det fungerar med uppkoppling via nätet och jag inte sitter i panisk krampaktig sittställning, så kanske jag både kan ta kort och skriva? Så på den vägen är det!  

Att våga utmana mina rädslor

Ju äldre jag blir desto försiktigare är jag. Jag har märkt en smygande tendens på att jag inte vågar göra saker längre utan hellre avstår om det är möjligt. Nu får det vara slut med det! Jag läste någonstans att vara rädd för att leva är att vara rädd för att dö, och det blir ju en omöjlig ekvation. För det enda vi vet säkert är att vi kommer att dö. Varför tar jag upp detta? Jo, Richard vill att jag ska följa med honom i flygplanet på SM i Uppsala. -Ja, va kul, var min första reaktion. -Nej, det är bättre att någon annan inbiten får åka med. Vilket tillfälle!

Men, sen har jag börjat tänka... det är nu chansen finns...jag har hjälpt Richard i 24 år på backen, är det inte min tur nu att få följa med upp i luften... vad kan hända... vad är det egentligen jag är så rädd för???

Det ska jag berätta om i nästa blogginlägg!

Följ gärna med på mina förberedelser mot SM-veckan som pågår under sista veckan i maj.