I förrgår när vi satt i godan ro vid polen meddelar Team Captain, Mika att en kollision mellan två segelflyg hade inträffat. Det går kalla kårar längs hela kroppen när man får höra detta. Lyckligtvis var det inte våra svenska piloter, utan en fransman och en österrikare. Österrikaren hoppade och fransmannen flög hem. Det finns bilder på nätet på det havererade planet. Den är nästan helt intakt förutom att stjärten är avslagen. Österrikaren som hoppade klarade sig relativt fint och klagade endast på ryggsmärtor och ont i rumpan. Två tyska piloter låg under i samma blåsa och såg flygplan och pilot fara ned förbi cockpit. Susannne var en av dem och var märkbart berörd dagen efter om man tittar på resultatlistan. Hon hade tidigare kört väldigt tufft och Richard var vansinnig på hennes tuffa finalglidningar som var onödigt tighta. Hoppas att hon fick sig en tankeställare. Det är som jag tidigare skrivit väldigt höga farter och tuffa stig här i USA. Tävlingsdagen avbröts och piloterna genade hem, så det blev bråttom från poolen. 3 mil rapporterades och jag kastade mig iväg i bilen. Det var en av de finaste segelflygdagsväder och farterna var på topp. Det blev väldigt avslaget och en otäck känsla spred sig. Morgondagen var den sista tävlingsdagen, så alla var på tå. Det märkliga över det hela var att team Österrike fick priset för det laget som varit mest segelflygsäkra???... Med en hoppande pilot???... Var det fransmannens fel???... Vet ej.
Igår var det då sista tävlingsdag. Jag var orolig över banläggningen, eftersom vårt eminenta lag var på hemväg. Rolf och Gunilla Wallin har varit ett enormt stöd för mig under tävlingarna, då jag inte har behövt vara alldeles ensam med tunga lyft, griddning och hämtning. Ett varmt tack!
Tävlingsdagen blev en Asigned Area Task på 2 vändareor och 2.5 timme. Jag utförde då min sista shopping och packade lådan som ska skickas med container i veckan. Jag har köpt jättehärligt garn och tyg, så det blir USA inspirerat till hösten i Formrummet. www.formrummet.se
Sedan var det dags att åka till fältet igen och vänta in min pilot. Richard kom någon minut efter tiden och var säker på att han var i mitten på resultatlistan. Han hade återigen flugit rätt så mycket ensam. Nu är ju Richard ganska slipad på dessa tävlingsuppgifter. Han är ju en tänkare och matematiker, så det visade sig att han var 5:a. Helt otroligt bra gjort! Det resulterade till en fin 13:e plats i slutresultat och vi får var riktigt nöjda med detta. Inte visste vi ju att det skulle vara sådana farter och sådana annorlunda blåsor i i Texas innan vi var här. Richard har fått en mängd erfarenhet och jag har fått göra ännu en spektaktulär hämtning. Det är bra historier under vinterhalvåret;-)
Nu återstår en veckas semester, med Las Vegas, Grand Canyon och Los Angeles. Så tack för att ni läst min blogg, kanske skriver jag något mer, beror på internet möjligheter, annars hörs vi i Sverige igen.
Kul med bra avslutning i tävlingen och så vill jag bara säga att jag är grymt avundsjuk på Grand Canyon. Det är en helt fantastisk upplevelse.
SvaraRaderaSer fram emot bilder därifrån.
Ha det gott!